PDF of the original article. (Immagine grande, lasciar caricare)

Så snart jag lyfte blicken var jag i himlen... det ena helgonet efter det andra, vanliga änglar och mäktiga ärkänglar, lekfulla, rödkindade och snabbfotade kerubiner och serafimer. En lysande fest ägde rum i grupper nära och fjärran. Bland molnen fann jag lysande påvar, unga martyrer, stränga kyrkolärare, extastiska jungfrur, kärva eremiter. Alla var där, otaliga människor och änglar, utspridda på himlavalvet, ända tills dess de nådde till de högsta cirklarna. Här fanns de gamla patriarkerna, Johannes Döparen, Maria Magdalena, apostlarna, Jungfru Maria i all sin härlighet, och i centrum, i den bländande kärnan av livet självt, den eviga Treenigheten.
Jag hade inte blivit ”ifrån mina sinnen”, jag befann mig under kupolen i Gesù-kyrkan i Rom. Jag var där för att än en gång få mitt lystmäte stillat av Baciccias väldiga fresk: ”en vision av himlen”, som är en av de vackraste och mest utsmyckade av alla fresker vi finner i påvarnas stad.
Jag befann mig alltså inte i mystisk extas, utan i den beundransvärda massextasen som de troende tillbedjarna under tvåtusen år har kunnat försätta sig i, alltsedan en Gud verkligen steg ner på jorden i det gudomliga mysteriet och – som Romano Amerio säger – denne Gud för första gången blev verkligt gripbar. Under tusentals år har alltså Treenighetens liturgi som äger rum i himlen i form av de heliga gestalterna stigit ner till sina barn – vare sig det skett i katakomber eller i katedraler. Liturgin stiger ner och Kristus, präst och offerlamm, blir konkret och påtagligt närvarande. Och kyrkan har tagit emot sin brudgums vishet och är som en mor för dem som är kallade att delta i de sakrosankta mysterierna. Därför ser hon till att hennes barn ständigt hålls underrättade om denna verklighet. Hon gör det inte endast genom att lära ut den allra lämpligaste doktrinen utan även genom att låta dem vidröra denna verklighet, så som syster Elisabeth av Treenigheten brukade säga: ”ansikte mot ansikte, om än i dunkel” med Guds härlighet.

Det är eftersom religionen inbjuder till denna intima och religiösa nödvändighet som man mycket tidigt började smycka väggarna och valven i de heliga rummen, avsedda för eukaristin – till att börja med i katakombernas kammare, sedan i hednatemplen som förvandlats till platser för tillbedjan av Treenigheten, och sedan alla de heliga byggnader av olika storlekar som uppstod varhelst kristendomen drog fram – och började bygga dem allt rymligare för att få plats med helgonen och smycka dem med mängder av stjärnor. På så vis öppnades de på vid gavel inte bara för kyrkans stridsmän och dessas ärorika förflutna, så som vi kan se i basilikan i Ravenna med sina rader av jungfrur och martyrer, utan även för framtiden, som redan finns närvarande på ett mystiskt vis, för den triumferande kyrkans framtid, för kupolernas jublande himlar som vår blick möter i kyrkorna. I bildlik form utgör de himlarnas tydliga om än beslöjade nedstigning.
Vad som verkligen togs emot i människornas hjärtan var det som omgav dessa hjärtan, den osynliga närvaron på altaret var synlig omkring altaret, och de troende förlät konstnären den ömsinta villan han utsatte dem för. De visste mycket väl att de himlar de betraktade var ”konstgjorda” – som dock hämtade sin inspiration hos verkliga skeenden som på ett mystiskt sätt redan pågick – och alltså inte ”förfalskade”. Med andra ord, de tog inte fel på vad som var verklighet och vad som inte var det. Dessa himlar var därför ”profetiska”, de förutsade en verklighet som skulle komma. Under tiden tog de troende i munnen de ”äkta ” himlarna och deras hjärtan vidgades inför en verklighet som redan var här i sin på en gång gudomliga och mänskliga gestalt.

Den eukaristiska verkligheten – runt vilken människorna samlades och som var den som utgjorde ”Ekklesia”, församling av dem som är kallade, kyrka – pockade genast på att bli undervisad och synliggjord. Om så krävdes, kunde kyrkan gravera doktrinens lydelse i guldbokstäver, så som den gjorde i de medeltida kopieböckerna . På så sätt ville den understryka dessa bokstävers ädla och upphöjda karaktär, eller snarare, karaktären hos den gudomliga lära som dessa innehåller.
I dessa avbildningar är Sanningen och Skönheten lika viktiga . Sanningen ska ges tillfälle att slå ut och fylla de troendes hjärtan och Skönheten har till uppgift att i all sin strålglans lysa på väggarna.
Den inspirerade idén att ge de heliga byggnaderna formen av ett kors har sin grund direkt i eukaristins heliga och sakrala karaktär. De troende ser sig därigenom träda rakt in i korsets trä och in i Kristi själva kropp – som de ju verkligen får tillträde till – nästan som om den mystiska sammansmältningen av den troende med det kyrkliga sakramentet, som Gud har förutsett sedan eviga tider, faktiskt sker.
Under fjortonhundratalet lade Filippo Brunelleschi på väggarna till den arkitekturala framställningen av det andra och högre mysteriet, Treenigheten, och i katedralen som går under namnet Santa Maria del Fiore i Florence lät han kupolen få formen av ”en kosmisk sfär”, vilket gav honom möjligheten att på ett lämpligt och arkitektoniskt sätt kunna korsa långskeppen och tvärskeppen i den kristna basilikan på den punkt där Kristi hjärta klappar, där altaret befann sig. På så sätt fyllde kyrkan de troendes sinnen med trängande och högtidliga tankar. Där som himlen kommer ner till altaret skall den troende människan ”lyfta upp blicken och se” och hon ser då att all denna helighet har överförts från altaret och trängt in i hennes hjärta.

Genom att använda sig av en dylik kupol gjorde den geniale arkitekten – och efter honom alla de större och mindre arkitekterna under Renässansen och Barocken – kyrkan i stånd att till kristenheten beskriva den djupaste och mest fullständiga metafor för Treenigheten som kan formuleras under konstens täckmantel. Åtminstone så som den helige Augustinus och den helige Thomas av Aquino beskriver Treenigheten för oss när de med största möjliga noggrannhet illustrerar det outsägliga och högtidliga mysteriet som platsen där Kristi hjärta slår. Kristi hjärta slår för Fadern, Fadern som födde honom ”som dagg ur gryningens sköte” (Ps 110:3), Fadern till vilken han frambär sitt eget offer för att göra det möjligt att öppna dammluckorna för nåden – som i själva verket är han själv, Kristus.
Vad säger då dessa stora kyrkolärare om Treenigheten. Den helige Thomas är den som i sektionen "De Trinitate" i sin "Summa Theologiae" (I, 27-43) ger den mest kompletta formuleringen av alla sanningar som teologer skrivit i detta ämne och han ger oss den mest utförliga sammanfattningen – och även den som vi lättast kan förstå – när han jämför den heliga Treenigheten med människans medvetande som kan tänka och älska och som använder dessa två förmågor i allt hon företar sig.

Augustinus hänvisar också, särskilt i "De Trinitate," X, 10, 18, till denna analogi, som i själva verket skulle komma att bli inspirationskälla även för ”den änglalike läraren”, Doctor Angelicus. Naturligtvis är det omöjligt att utsätta Treenighetens mysterium för någon som helst form av jämförelse, åtminstone på grund av att det som jämförs med medvetandet som kan älska i själva verket är en Person, och detsamma gäller tanken, som också är en person, och slutligen ”anden” som är den tredje personen i Treenigheten. Men analogin som de två kyrkolärarna föreslår är ändå användbar, åtminstone för att ”klargöra”, som Battista Mondin utmärkt säger i sin 'Dizionario enciclopedico del pensiero di san Tommaso d'Aquino', "hur det är möjligt att det kan finnas en Gud och på samma gång tre olika individer som delar på en och samma natur, utan att man för den skull hemfaller åt månggudatro.”
Kyrkans moderliga verk kan desto mer uppskattas när hon efter att på ett adekvat sätt ha utvecklat denna jämförelse i sin teologi och satt de allra högstående och heligaste hjärnorna till att arbeta på det, hon sedan kan ta detta begrepp ut ur böckerna och placera det i form av konst på väggarna, med tanken att detta kan utöva påverkan på konstnärerna. På så sätt skulle kyrkan komma att framstå som ett i det närmaste gränslöst ambrosianskt bibliotek och en konstsamling, där böcker och målningar har placerats sida vid sida för att bilda en enda helhet. Det skulle kunna bli möjligt att tillbedja Treenigheten, både i böckerna och, när människorna sedan höjde blicken, i de fantastiska romerska kupolerna, i de mäktiga linjerna i Peterskyrkans magnifika kupol, eller när den enkle församlingsbon på landet gjorde detsamma, i den enkla kupolen på hans lilla kyrka på landet.

Men låt oss försöka förstå vilket samband kupolen har med det trinitära mysteriet och innan vi gör det låt oss försöka förstå det sätt på vilket Thomas förklarade det.
Ett medvetande som kan förstå, säger Thomas, frambringar en tanke, som är "logos" eller "verbum." Det är medvetandet som är principen – för det finns ingen annan – för tanken som frambringas ur det och det är därför som den gudomliga Personen från vilken den enfödde har fötts fram kallas ”Fader”. Ett medvetande äger ett slags faderskap över tanken som kommer ur det.
Men det som kommer ur medvetandet – som ä tanken – skulle inte vara en egen tanke, skulle inte vara någonting alls, om det inte inom sig var ett återsken av det medvetande ur vilket det kommer, om det inte reflekterade dess natur. Det skulle inte finnas någon tanke om den inte var den perfekta bilden av det medvetande ur vilket det frambringas.
Det är därför som i Thomas tänkande konceptet ”Imago” kraftfullt dyker upp, namnet, den reflekterande bilden, ansiktet, som gör att likheten mellan Sonen och Fadern kan bibehållas. ”Sonen föregår Ordet, och konceptet 'ord' innebär att detta objekt har en artliknande likhet med subjektet från vilket det härrör [och det är Fadern]" ("Summa Theologiae" I, 35, 2).

Tanken som kommer ur Faderns medvetande är den tanke som betecknar allt som finns i det medvetande ur vilket det har fötts fram och av vilket den är en trogen och komplett avbild. Denna tanke är att ”vara”, som liknar det som Gud säger om sig själv när han på frågan vem han är, vad hans namn är, svarar: ”Jag är den jag är” (2 Mos 3:14). Medvetandet är varats mäktiga verklighet och tanken som medvetandet föder fram uttrycker detta vara, är detta varas Ord, det outsägliga, bekräftande, mäktiga ordet ”Jag är den jag är”.
Det blir lättare att förstå denna komplicerade fråga om vi återvänder till vår kupol, som har en viss likhet med människans huvud. Kupolen lyfter sig högt upp i himlen och vrider sig lätt in mot centrum, mot den öppning i taket som ger den ljus. Stenarna den är gjord av fördelar sin vikt likformigt på valvribborna och dessa i sin tur överför vikten nedåt mot bottnen på så sätt att när den kommer ner till fundamentet kanaliserar stödpelarna i mittskeppetde motsatta krafterna i denna vikt och håller dem kvar inom stödområdet. När vi inser detta ser vi också hur hela denna mäktiga struktur är byggd som den arkitektoniska motparten till det som i treenigheten utgörs av Faderns person: den kraftfulla stabiliseringen av ”varat” och detta är inte någon tillfällighet, för människan har alltid använt sten för att visa på evighetens solida och fasta natur. Vi behöver bara påminna oss alla de gånger som Jakob reser upp stenmonument för att försäkra att minnet av Herren som talade på dessa platser kommer att bevaras ”för alltid”.

Genom hela sin massiva konstruktion är därför kupolen en bild av Fadern, och liksom Fadern, ÄR den. Och den är på ett mäktigt sätt, den välver himlen över oss omätlig och vidsträckt och de väldiga pelarna håller den uppe. Och observera också att liksom Fadern gjort med Sonen, andas kupolens valv ur sina stenars mäktiga kraft fram himmelens fresk, föder på sitt ”varas” oändliga yta fram tanken som reflekterar Fadern och dennes makt. Hur föder Fadern fram Sonen? Med hjälp av allt som Fadern ser inom sig själv. Det som vi ser, som om vi befann oss inom Faderns medvetande, är Logos, uppfattningen av Guds ära så som Gud ser den inom sig själv, genom en sammansmältning av former och färger från kupolens stenar som är att jämföra med den helige Andes agerande. Kupolens stenar ”talar” och avslöjar vad himlavalvets saliga essens består i.
Den arkitektoniska strukturen utgör en enda helhet tillsammans med fresken. Så vi kan säga att kupolen nästan andas fram fresken och att fresken uttrycker och tydliggör kupolens valv. Där som kupolen inte syns, där syns fresken. Vi kan jämföra det med när Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Den som ser Faderns "Logos," "Imago" och fresk, ser Fadern som har frambringat honom, ser den gudomliga kupolen som Varat överlämnar åt sig själv och åt sin intellektuella utandning.

Kupolens analogi tydliggör något som förvisso är en av Thomas av Aquinos viktigaste teologiska upptäckter, men som aldrig har utsatts för efterföljande filosofisk och vetenskaplig tillämpning. Jag tänker på Sonens andra namn, "Imago," (avbild) som kyrkolärarna på den fasta grunden av den Heliga Skrift(Jon 14:9; Kol 1:15; Heb 1:3) satte bredvid det första namnet, "Logos," liksom återgivandet av en tanke måste sättas bredvid tanken, ett koncepts yttre klädnad bredvid konceptet, ett begrepps uttryck bredvid själva begreppet. Hur kan en tanke egentligen uttryckas – eller om vi ser till etymologin, ”tryckas ut ur sig själv” – om inte genom sitt ansikte, sin avbildning, sin bild? Och å andra sidan, säger Thomas, skulle en tanke inte ens kunna existera om den inte formulerade sig själv i ett uttryck, den skulle bara vara något tomt, en fläck, ett ljud.
I den tid vi lever i – som kännetecknas av relativism, svaghet och konstens åtskiljande från religionen – gör det faktum att Sonen har två namn istället för ett, eller att Sonen är lika mycket Faderns "Imago" som Hans "Ord", att vi kan återskapa det starka övernaturliga bandet mellan Skönheten och Sanningen.

Jämförelsen med kupolen kan förstås inte vara heltäckande, men det tycks mig att den i alla fall är den arkitektoniska gestalt som är lättast att associera med Treenigheten och att det inte är en tillfällighet att den med ojämförlig ikonisk kraft visar på den katolska identiteten i form av en byggnad.
Därför vore det en betydande religiös akt att återuppfinna kupolen i samtida termer. Vi som i våra dagar äger så många olika elastiska material som nästan är som bestämda för ”trinitära ändamål, så att säga. Det viktigaste är att bevara kupolens heliga karaktär av ”himlarnas teater”, på samma gång som ”det gyllene snittet” respekteras, det nästan heliga måttet som har ett så nära samband med "Logos" – och att man upphöjer Treenighetens gyllene mysterium, vars sublima liturgi ibland kan ge upphov till den mest fantastiska konst, en i sannng ”trino-liturgisk” konst, vilken ger Sanningen tillbaka den gudomliga Skönhet som passar den så bra.

(Pagina protetta dai diritti editoriali).

* * *

* Docent i estetisk filosofi och chef för avdelningen för estetik
vid Associazione Internazionale “Sensus Communis” (Rom), delar på en professur i
kunskapsteori (sektionen för estetisk teori) vid det påvliga Lateranuniversitetet.